Minnen om kanariefåglar i gruvan

Livet i Storbritanniens gruvor var svårt. Peter Heyes kommer väl ihåg hur det var att växa upp som äldst av 14 barn i en familj där pappan – Bob Heyes – jobbade i kolgruvorna.
Bob började arbeta i gruvan när han var 14 år gammal. Han och Peters farbror delade ut lamporna till gruvarbetarna och fick ungefär 3 kronor i veckan för sitt arbete.

“Deras” gruva låg drygt en kilometer under jorden. Bob’s uppgift var att borra ett hål i kolen så att nästa man kunde placera dynamiten. Ibland var det så lågt i tak att de var tvungna att arbeta liggande. En dag tändes inte dynamiten och Bob fick order om att ta bort den. När han följde ordern exploderade dynamiten. Han skadades inte allvarligt – han fick bara små kolflisor under huden – men han förlorade sitt luktsinne och var rädd för att gå ner i gruvan. Han var nu tvungen att ta de lättare arbetena, som att dela ut handdukar i duscharna, en degradering till ett arbete med urusel betalning för den som vid den tiden hade tio barn hemma. Det fanns inget socialt skydd.

Cirka 90 % av alla i byn där familjen Heyes bodde jobbade i gruvorna. Alla hade lika låg inkomst, och eftersom alla var fattiga märkte de inte hur fattiga de var. Men när Bob råkade ut för olyckshändelsen och hans lön minskade med 20 % fick familjen stora problem. De hade inte råd att köpa kläder utan fick nöja sig med begagnade kläder från stödorganisationer.
Peter kommer ihåg att gruvarbetarna ofta strejkade under hans uppväxt. Dessa var svåra tider. Maten tillagades på en koleldad spis, och kol var deras livlina. Familjen fick sin kolranson från kolgruvan, men den tog snabbt slut när strejken drog ut på tiden. När strejkerna pågick var det vanligt att se gruvarbetarna gå med barnvagnen. Dessa var stora gammaldags barnvagnar som männen körde till koltippen, där rester av andrasorteringens kol slängdes. De letade genom högen för små bitar brännbart kol och gömde dem under babyn i barnvagnen. Men Peter minns hur de ibland fick elda med vad helst de hade, även gamla skor ibland.

De enda som kämpade för Peters pappa var gruvarbetarna, som var medlemmar i det kommunistiska partiet. Bob Heyes blev medlem när han var tonåring och var fortfarande medlem när han dog. Han sparade pengarna under madrassen och hade inget bankkonto. När Bob låg döende i skelettcancer beslöt barnen att han inte längre behövde sin prenumeration på kommunist tidningen, “The Daily Worker”. Han godtog inte deras beslut! Partiet var viktigt för Heyes – det var partimedlemmarna som tog hand om sina kollegor när de hade det svårt. Men han blev mycket besviken över att ingen besökte honom när han låg på sin dödsbädd.

När Peter var barn, användes små gruvponnier för att dra kolvagnarna under jorden. De bodde i gruvan och kom upp en gång om året för semester. Barnen älskade att se hur de lekte i solen.

År 1911 användes kanariefåglar i gruvorna i Storbritannien – de vanliga gula, som man har som sällskapsdjur. De är mycket känsliga för koloxid, en luktlös, färglös och smaklös gas. De dog snabbt om de exponerades för koloxid, och när en kanariefågel dog måste hela gruvan evakueras. Varje gruvschakt tilldelades två kanariefåglar. Vid brand eller explosion bar räddarna med sig fåglarna i burar. Om fåglarna blev medtagna visste räddarna att gruvan var osäker.

Kanariefåglar användes i Storbritanniens gruvor fram till den 30 december 1986, då de ersattes med elektroniska detektorer. Dessa var billigare och effektivare när det gällde att upptäcka miljögifter. Men de var inte lika lugnande som att höra kanariefåglarna sjunga medan man jobbade.